vet inte varför det plötsligt blev såhär igen.
återigen ett bakslag.
kan det vara den där stressen som sakta kommer smygandes?
kan det vara bristen på kramar de senaste dagarna?

varje dag måste jag klistra på ett fejkat smile.
varje dag får jag höra att det inte räcker, att det syns ändå.
det som finns där bakom min mask, som ett odjur som väntar på att få slita sig loss.

men det där odjuret, är egentligen ingenting annat än en osäker liten tjej. 
som inte kan släppa sina krav på sig själv. 
som ständigt ser ner på sig själv. 
som tar allt på fullt allvar. och tar åt sig av minsta lilla. 

det värker inuti. där hjärtat/själen sitter. där osäkerheten sitter. 
till vardags har jag ett tillräckligt skydd mot min osäkerhet och otillräcklighet.
jag lyckas hålla den borta. för det mesta. 

men så finns det vissa saker som som river den där muren. 
riktigt spränger sönder den så att jag omöjligt kan hinna laga den i tid. 
då kommer paniken. jag kan inte skydda mig.
ångesten kommer smygandes utan att jag förstår det själv.