Är så less på det här.
Han mår dåligt o då ska han ha uppmärksamhet 24/7. Hela tiden hitta på saker så han får annat o tänka på så att han inte ska må dåligt o vilja åka in dit igen. Hela tiden. Alla bryr sig. 24/7. Även när han inte ens vill det själv.

Sen så har vi mig. Har jag en dåkig dag. Då allt känns åt helvete o jag helst bara vill ligga o gråta o sluta vara. Ne hur många tror ni bryr sig då? Man säger att man m¨år dåligt o de typ rycker på axlarna o fortsätter ågna sig åt honom istället. Han e viktigare just nu. Men jag då. Som mår såhär nästan konstant. Då e det ingen som försöker aktivera mig för o få mig på andra tankar.

Men jag e van. Såhär har det varit de senaste 5 åren typ. Jag e inte tillräckligt mkt för att bry sig om.
o hon den där som det e tänkt att jag ska prata med för o må bättre. Henne kan vi ju bara slänga åt helvete. Jag kan inte öppna mig för henne. Inte säga allt. Man sluter sig redan på vägen dit. Man reser sin skyddsmur så att hon inte ska kunna komma åt mina känslor.

Jag vet att det låter som att jag överdriver mkt. Om att ingen bryr sig. Det gör de. Ibland. Rätt ofta egentligen. Men ibland känns det verkligen som att ingen bryr sig. Jag kan bara se det dåliga, o märker knappt när de faktiskt ställer upp. Vilket de gör. Men jag märker det knappt, även om jag vet om det. Svårt o förklara. Men så e det. När man mår som jag. Man tycker synd om sig själv, samtidigt som man inte vill det utan bara vill ha hjälp att slippa vara den här personen.

Jag vill ha hjälp! Nån jag kan öppna mig för. Nån som kan få ner min skyddsmur. Nån som orkar lyssna. Nån som jag vågar prata med. Nån som hjälper mig med varje steg framåt. För jag kan inte det själv.


Lägger upp förbjuden musik. Denna är förbjuden att lyssna på hemma hos mig. Då blir allt bara värre när jag gör det.
Då brister allt. Men idag gör jag det. Kan inte förklara varför.




**